Strutsen och pottan (en modern fabel).

Känner mig som en potta skit. Trött och grinig och helt ur fas. Mathilda är förkyld och har skrikit, snarkat eller slutat andas i flera sekunder hela gångna natten lång. Hennes ömma moder har därför inte sovit på, nu skall vi se, tjugiåtta timmar. Det är inte något rekord, inte alls, men sömnbristen har ändå gjort mig pottig.

Jag har massor av telefonsamtal att ringa och kurser att påbörja och roliga manus att skriva med det får anstå till imorgon. Jag slår ifrån mig och böjer mitt lilla huvud mot sanden (gööör strutsar verkligen det? Eller är det någon gammal fabel som överlevt som ordspråk?).

Mathilda somnade av pur utmattning för siåsädr tjugo minuter sedan, så nu har jag egentid. Den tänker jag spendera på att slösurfa. Den nya tidens teve-tittande. Avkoppling utan åtagande. Men lita på att jag återkommer.

Fotnot: "Strutsar som gömde huvudet i sanden, då de hotades av rovdjur, skulle obönhörligt sorterats ut av det naturliga urvalet. Strutsen lägger sig ibland ner och sträcker ut halsen längs med marken för att undvika upptäckt. Det kan vara detta beteende som givit upphov till myten." Okej. Metaforiskt talat så ligger jag just nu ner och sträcker ut halsen längs med marken för att undvika upptäckt.