Morgnarna med Whilma.

Det skall ärligt sägas att jag svurit ve och svavel över att behöva gå upp med tuppen och ut med hunden. I synnerhet när Mathilda var spädbarn och man helst av allt bara ville spinna på sin kokong och gå i ide i ett halvår eller så. Hundar tänker inte i de banorna. Hundar vill ut minst tre gånger om dagen för att göra ettan och tvåan, för att leta intressanta doftspår, för att gnaga på pinnar, för att jaga katter, för att springa som vinden över en äng och för att göra allt annat som gör en liten hund lycklig. Jag har vant mig. Jag tycker till och med om mina tidiga morgnar - när jag väl är påpälsad och ute. Tvånget har blivit rutin som har blivit livskvalitet. Det är fint att leka med Whilma en halvtimme och sedan gå in i stugvärmen och äta frukost med resten av familjen. Jag tycker om familjelivet. Jag sparar det som ännu en figur i min snöglob. På ålderdomshemmet ska jag skaka glitter och tänka på allt sådant som var vardag idag.