Tandsprickning - på riktigt.

Nu är det allvar. Bissingarna bryter ut. Min Mathilda är personlighetsförändrad och sjuk. Det är vad smärta gör med människor. Gnälligt och gråtigt, snorigt och hostigt, men framförallt (vansinniga!) diarréer som alldeles tar kål på en tanig liten kropp. Jag gör så gott jag kan för att lindra värk och feber, men det här är bara det första hindret hon måste fixa på egen hand. Pluttan.

I största allmänhet måste jag säga att mammorna omkring mig gnäller alldeles väldigt lite. De klarar av graviditeter (illamående, foglossning, förvärkar, depressioner, havandeskapsförgiftning, hemorrojder, halsbränna - är bara uppvärmningen för vecka fyrtio), förlossningar och kejsarsnitt, amningar, kolik och tandsprickningar med ett lakoniskt "jo, det var lite jobbigt". LIIIIITE JOBBIGT!?!?!?

Det förvånar mig att mammasläktet procentuellt inte belastar psykvården mer än vad det gör. Och ärligt talat. Jag har haft en promenadseger från start till mål med Mathilda och jag blir ändå grymt frustrerad emellanåt. Som när hon snorgnällig och gråtskrikig klänger på mig för femte timmen på raken utan att komma till ro och sova. Samtidigt som jag kan se att det är flickan det är synd om, inte mig. Hon vet ju inte vart hon skall göra av allt det onda. Kärleken till ett barn är inte ljusrosa. Den är intensiv och innerlig och full av oro och ansvar. Jag har satt ett liv till världen.