Mathilda har tre favoritleksaker i sitt hem: toalettborsten (den ligger ALLTID i toalettstolen när man lyfter locket), mammas underklädeslåda och så naturligtvis datorn. Hennes grov-och finmotorik är ytterst välkoordinerad när det gäller att ta sig upp och fram till ett uppkopplat tangentbord. Inte illa för en fjortonmånaders.
Alltså. Hon vet precis hur en mus fungerar. Det är på tiden att hon får sig en egen dator. Så slipper man få konstiga problem i viktiga dokument. Nackdelen är väl att hon blir närsynt lagom till tvåårskontrollen. Rödhårig OCH glasögon är ingen lyckad kombo för en knatte.
Favoritleksak nummer två är som sagt underklädeslådan. Hon har förstått konceptet kläder. Det är saker som skall dras över huvudet.
Gärna så många plagg som möjligt. Så gör ju mamma. Och Mathilda blir verkligen skitsur när man tar av henne alla fem behåarna.
Hon har faktiskt åldersadekvata leksaker också. Bästa lekhörnan finns under trappan.
Med bara liiiiite övertalning vinner Fisher Price över spets och binära tal. I synnerhet om hon hittar boklådan. Hon kan sitta i halvtimmar och bläddra fram och tillbaka i böcker. Som sagt. Hon härmar mamma bra. I detta fallet träder bilden av en toalettskurande datanörd fram, som gärna tar på sig underkläder bak och fram och läser massor av böcker. Det är så jag har präglat henne. Barn gör inte vad du säger till dem, de gör det du gör eller hur det nu var.
Det är alldeles gräsligt att skola in skruttan på dagis. Hon kommer alltid vara lika liten (eller stor) som på BB-bilden för mig. Innan dagis trodde jag att Mathilda var en robust och oblyg lien varelse. En sådan man skolar in på en kvart ungefär. Robust och oblyg är hon absolut i hemmets trygga vrå och i mammas lugna famn. Dagiset är en något mer rotlös värld där en fjortonmånaders blir alldeles väldigt liten. I synnerhet när mamma skall vinka hejdå. Usch och fy. Logik hjälper inte särskilt mycket när lillan skriker hjärtskärande efter mamma. Det är bara att förhärda sig och inte vara blödig. Det är massor av saker hon måst göra på egen hand. Dagis är bara ett första steg till självständighet. Och vi bor i Sverige. Inte i Holland. Eller i Gaza för den delen. Att ha separationsångest på trappan till dagis är ett I-landsproblem. Men det gör det inte så mycket lättare. Alls.
Mathilda har tre favoritleksaker i sitt hem: toalettborsten (den ligger ALLTID i toalettstolen när man lyfter locket), mammas underklädeslåda och så naturligtvis datorn. Hennes grov-och finmotorik är ytterst välkoordinerad när det gäller att ta sig upp och fram till ett uppkopplat tangentbord. Inte illa för en fjortonmånaders. 
Alltså. Hon vet precis hur en mus fungerar. Det är på tiden att hon får sig en egen dator. Så slipper man få konstiga problem i viktiga dokument. Nackdelen är väl att hon blir närsynt lagom till tvåårskontrollen. Rödhårig OCH glasögon är ingen lyckad kombo för en knatte. 
Hon har faktiskt åldersadekvata leksaker också. Bästa lekhörnan finns under trappan. 
Med bara liiiiite övertalning vinner Fisher Price över spets och binära tal. I synnerhet om hon hittar boklådan. Hon kan sitta i halvtimmar och bläddra fram och tillbaka i böcker. Som sagt. Hon härmar mamma bra. I detta fallet träder bilden av en toalettskurande datanörd fram, som gärna tar på sig underkläder bak och fram och läser massor av böcker. Det är så jag har präglat henne. Barn gör inte vad du säger till dem, de gör det du gör eller hur det nu var. 
Det är alldeles gräsligt att skola in skruttan på dagis. Hon kommer alltid vara lika liten (eller stor) som på BB-bilden för mig. Innan dagis trodde jag att Mathilda var en robust och oblyg lien varelse. En sådan man skolar in på en kvart ungefär. Robust och oblyg är hon absolut i hemmets trygga vrå och i mammas lugna famn. Dagiset är en något mer rotlös värld där en fjortonmånaders blir alldeles väldigt liten. I synnerhet när mamma skall vinka hejdå. Usch och fy. Logik hjälper inte särskilt mycket när lillan skriker hjärtskärande efter mamma. Det är bara att förhärda sig och inte vara blödig. Det är massor av saker hon måst göra på egen hand. Dagis är bara ett första steg till självständighet. Och vi bor i Sverige. Inte i Holland. Eller i Gaza för den delen. Att ha separationsångest på trappan till dagis är ett I-landsproblem. Men det gör det inte så mycket lättare. Alls.
2 kommentarer:
hon och Ebba verkar ha en del gemensamt.. Är ni på öppna förskolan något eller tar dagis all tid?
Så liten hon var, tänk vad tiden går fort!
Klädntresset och fascinationen för datorer kanhända :-) Vi har övergivit öppna föskolan. Dagiset måste fungera till nästa vecka, för då jobbar både jag och Danne...
Skicka en kommentar