Imorgon fyller Mathilda ett år och två månader. Bara för sakens skull blir det marsipantårta. Ett barn på dryga året är en alldeles fantastisk liten varelse. Hon går och säger spridda ord och blir arg och suckar och sjunger och bläddrar i böcker och härmas. Disktrasor torkar man bord med. Och toalettborstar stoppar man i WC-stolen och spolar ner. Och strömbrytare släcker och tänder man lampor med. Det är Mathilda och typ fem miljoner barn till i världen som följer utvecklingen i sina föräldrars fotspår men jag blir ändå alldeles hjärtnupen. Hon försöker så hårt. Och det var inte länge sedan hon kom till världen som ett ofärdigt litet knyte. Jag förstår det där som biologin säger. Att bäbisar föds alldeles för tidigt för att människobarn har ett alldeles för stort huvud i förhållande till kvinnans bäcken. En baby borde komma ut ungefär lika utvecklad som Mathilda är nu för att ha en rimlig chans på savannen. Men vilken människokvinna kan föda ett barn med ett huvudomfång på 48 cm och en matchvikt på dryga tolv kilo? Tur att man är svensk. Och har tillgång till föräldradagar. Så att knytet kan utvecklas i lugn och ro innan det är dags att bli delaktig i flocken. Jag njuter av de allra sista veckorna av kokongliv. Snart börjar en ny vardag. Med lönearbete och förskola och planering och passa tider. Så jag njuter av tillvaron precis som den är. Just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar