Imorse såg jag ut som döden på två ben, om döden nu har en rödfnasig näsa och svullna ögon och febersvettig panna. Nu har jag polerat ytskiktet och är på väg till jobbet men känner mig ändå grinig och trött. Jag har inte influensa. Jag har den där efterhängsna förkylningen som verkar ha drabbat halva göteborgs arbetsföra befolkning. Den som gör en lagom sjuk för att vardagen skall vara pest och pina, men inte tillräckligt sjuk för att få en att plocka ut karensdagar. Lillkajsa har sluppit dagis i en hel vecka. HON har däremot varit riktigt febersjuk. Små barn, stora bekymmer.
Och den som funderar över syftet med förkylningar i den evolutionära cykeln kan sluta fundera. Förkylningen är enbart till för att förkylningsviruset skall kunna föröka sig. Bevis: mycket få människor i Sverige dör av nysningar och rinnande näsa. Jag är värd för en lömsk parasit, ingenting annat. Och jag som trodde att det var jag som var on top of the foodchain.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar