Mathilda och Mozart.

Loke frågade mig häromdagen om jag smartar till Mathilda - alltså stimulerar henne till att bli ett underbarn. Han verkar tycka att jag har den rätta utbildningen och det rätta psyket för det. Det skall ärligt erkännas att jag spelade Mozart för henne som bäbis. Och att jag satte henne framför Kunskapskanalen som sexmånaders. Jag ställer mig dock tveksam till om det har gjort henne till en exceptionellt intelligent toddler. Stimulans behövs naturligtvis för att dendrit-träden skall utvecklas, men genialitet och hög IQ brukar sitta i arvsanlagen minst lika mycket som i miljön (och ny forskning visar att barn ärver sin IQ på mödernet, vilken TUR för Mathilda eller hur....).

Där i början var jag ganska ambitiös med andra ord. Men. Det händer något när barn börjar gå. Man tappar liksom tålamodet vad gäller den mentala träningen. Jag är glad om jag hinner hålla henne mätt och torr och skyddad från alla saker som välter och öppnas och sprakar. Hon tuggar i sig livet med en glupande aptit. Hon utforskar och målar och bläddrar helt på egen hand, och blir mest störd om mamsen lägger sig i ("Mathilda neeeeeeeeeeeeeej"). Jag tröstar mig med att barn kommer till världen som väldigt ofärdiga små varelser. Det tar tid för dem att erövra språket, världen och känslorna. Barn följer fast inrutade utvecklingsstadier vare sig man erbjuder dem alfabetet vid ett år eller multiplikationstabellen vid två. Blir pluttan harmonisk och stabil så har jag gjort ett bra jobb. Fast hon får förstås gärna bli läkare när hon blir stor. Eller advokat.