Den morbida fascinationen över döden och dess tillbehör är väl egentligen ett uttryck för min egen dödsskräck. Att dväljas i skräckfilmer och kriminalromaner är en själens rening via katharsis. Det konkreta abstraheras. Men. Det finns människor som dör på riktigt därute. De mördas, får hjärtinfarkter och blir överkörda. Det dör människor i svält, sjukdomar och krig. Det finns också människor som döms till en tidig död i domstol. Staten Texas har på sina hemsidor en förteckning över människor som avrättats, deras kriminella historia och deras sista ord. Det känns bisarrt och lite smutsigt att läsa sig igenom nummer 436, 435, 434, 433.... Peeping Tom in i det allra mest privata. I USA verkar sekretesslagarna lysa med sin frånvaro.Jag är helt och hållet emot staten som bödel. Det är ett sjukt jävla system att låta staten utkräva öga för öga. Varken argumentet "hämnd" eller "brottsprevention" håller. Jag tänker inte på dödsstraff när jag skjuter ett kassabiträde. Och det blir inte lättare att förlika sig med förlusten av en anhörig bara för att missdådaren är död. Vill man amputera det sjuka benet på samhällskroppen så går det alldels utmärkt att frihetsberöva individerna ifråga. Det är ett hårt liv att vara internerad för livet. Även den allra sjukaste av människor är en del av mänskligheten. Att döda någon annan är att göra våld på sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar