Mathildas converse från La Redoute landade häromdagen. Tvåhundrafyrtio pix plus frakt. Liiiite billigare än i kompassen, men inte mycket. Hon är i princip hur cool som helst i converse och Eloide details-mössa. På dagis får jag mycket beröm för Lillans fina kläder. Vilket är uppmuntrande då jag lagt en del tid och möda på att hitta rariteter, och allra helst rariteter med röda prislappar, annars är det ju ingen utmaning. Som pippi-tröjan. Och den blommiga vinterkappan. Och den gröna frottéoverallen. Mathilda är ju den trevligaste hobby man kan ha. Min skosamling har fått stryka på foten (även om ett par Louboutin ännu står högt upp på önskelistan, jag kan bara inte förmå mig att lägga sextusen på ett par högklackade skor...). Skosamlingen lever en tynande tillvaro till förmån för välordnade klädhögar i stl 86/92.Men.
Sist jag hämntade lillan på dagis blev jag för femtielfte gången indirekt tilltalad i tredje person som "Mathilda har alltid så snygga kläder, eller hur Mathilda". Snygg och fin och gullig Mathilda. I jämförelse med alla andra stackars barn som inte har föräldrar som har råd att köpa Villervalla-mössor? Eller för att slösapösamamman skämmer bort sin lilla med alldeles för puttiga tillbehör när andra mammor kanske inte ens har råd att köpa regnställ? Eller för att barn i Indien svälter ihjäl? Eller för att jag ängsligt överkompenserar ett fruktat tillkortakommande som otillräcklig mamma? Eller mamsen är kanhända bara en lättköpt konsument på fåfängans marknad?
Så gick jag hem en stund med obehagliga känslor i kroppen, men bestämde mig för att fortsätta att skämma bort min förstföding. Det råkar helt enkelt vara så att jag har TID att leta efter söta saker på nätet, och jag har TID att stryka och sy men framförallt har jag LUST att att skapa min Mathildatavla varje morgon. Gärna i turkost och med en puss på varje kind och en klapp på blöjrumpan. Så får andra sköta sina egna tillkortakommanden (soooo passive/aggressive) på egen hand,tack så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar