Jag har noterat något med tiden.

Likna tiden vid vatten som flödar förbi. Gör om sekunderna till vattendroppar som droppar ur en otät kran och minutrarna till kaffekoppar med vatten som hälls i en hink och dagarna till badkar fyllda till bredden med kroppstempererat badvatten och veckorna till vågor på ett hav. Om vi, du och jag, nu har enats om liknelsen om tid och vatten. Då står jag mitt under ett tidsflöde jämförbart med Niagara-fallet. Det bara dånar av tid som forsar förbi och över, som egentligen helt och hållet slår knock-out på hela lilla mig med hela sin fallande kraft. Där står jag. Man skall jobba heltid och ta hand om en man (jojo) och ett hushåll och en ettåring och träna fem dagar i veckan och hälsa på den lilla släkten man har kvar och träffa iallafall en kompis varje vecka och gå till lottakåren iallafall ibland och hålla tiden och hålla vikten och hålla kollen och samtidigt odla sin kreativitet och känna livsglädje och skapandelust och lära sig spanska på kvällskursen jag betalade häromdagen och tuta i munspelet och inte glömma bort att söka den där KBT-kursen.

Med andra ord är livet kort och snart så är man död. Som det finska ordspråket säger; livet är väldigt kort, iallfall i jämförelse med hur länge man är död. Samtidigt är tiden relativ - den finns bara i relation till något jämförbart, något jag kan relatera till. Därför är upplevelsen av att tiden går fortare ju äldre man blir alldeles matematiskt korrekt. Ett sjuårigt barn har levt 84 månader. Ett sommarlov på tre månader utgör en 28-del av det barnets liv. En vuxen veteran som jag själv har levt 456 månader. En långsemester på tre månder utgör bara en 152-del av mitt liv. Tror jag det att sommarloven var evighetslånga när man var liten. Och tror jag det att dagarna bara försvinner för mig i mitt vuxenliv. Jag gillar ju å andra sidan att plöja i den presterande fåran. Jag är således gansk medveten om att jag inte har särskilt mycket mindfullness i mitt liv. Men mindfullness passar mig ungefär lika illa som yoga och pilates. Lååångsamt och tålamodsprövande. Så kan inte jag koppla av. För det är ju det som är poängen - återhämtning och uppladdning.

En sak som jag borde pioritera upp på min "att-göra"-lista (jodå, jag har en sådan fastklistrad på tytterdörren) är att göra om layouten på den här bloggen. Den rosa loggan var från början en nödlösning som nu verkar ha blivit permanent. Det tar bara ett par timmar att ändra min rosa röst på webben. Jag borde således kunna offra en 306 432:a-del av mitt liv åt att designa om mitt bloggiga varumärke. Borde.