Hittade den här bilden när jag letade foton på "strawberry blonde". Babyn är gjord i marsipan. Äter man UPP sådana här godisar? Och känne inte det bisarrt, för att inte säga kannibaliskt??? Bara en amerikansk mormon-mamma kan tycka om sådant här snask....När jag var liten tyckte jag att rött hår var fult. Av någon anledning var det inte fint att vara rödfräs. Min mormor var riiiiiktigt rödhårig, och jag har mostrar och kusiner som är "Strawberryblonda" - det vill säga rödblonda. Själv blev jag som tur är blond. Och fräknig, men iallafall inte rödfräsig. Rött hår kom igen i tredje generation var det någon som sagt mig. Jag och min kompis satt och räknade på fingrarna och huuu, stackars oss, vi skulle med all sannolikhet få rödhåriga barn.
Numera är rött hår riktigt, riktigt fint. Helt enkelt för att det är ovanligt och unikt. Rödhåriga barn är busfröigt gulliga och pippisöta. Vuxna med rött hår är vackra med naturligt orange i hårsvallet och massor med fräknar på armarna. Dessutom får en rödhårig vara vit utan att skämmas.
Enligt Aftonbladet är rödhåiga människor utrotade om hundra år, och det beror på att det inte finns tillräckligt med rödfräs därute som kan para sig och göra ny rödhårig avkomma. Vilken tur då att jag har fört mina rödhåriga gener vidare. Min Mathilda har rött hår. Visserligen åt det svagare jordgubbsblonda hållet (se där, det kom tillbaka i tredje generation) men icke desto mindre rött. Mathilda Rödtott, ett alldeles fantastiskt underverk, one of a kind, så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar