Idag, på jobbet, gapskrattade jag åt Anna i säkert två minuter. Hon berättade en fruktansvärd historia om vad som kan hända om man inte håller ihop benen ordentligt i 90-metersfallet på Skara sommarland. Sådana historier är roliga.
Såg mig själv intervjua Mikael Wiehe för en stund sedan. Sådana historier är inte så roliga. Man kan skilja mellan en dråplighet och en generande felhandling via den obekväma, skruvande tystnad som lägger sig över publiken. Felhandlingar kan innebära att man drattat på ändan framför tjugo meter krogkö, tappat kondompapper på konferensbordet vid APT-mötet (femton år sedan, fortfarande obehagligt), stammat och rodnat och fepplat sig igenom ett livsviktigt föredrag framför hundrafemtio personer (ja guuudars), blivit påkommen med att ljuga inför chefen och en av mina personliga favoriter - på bakfyllan öppna mobilens "ut"-box och med stigande förfäran läsa sms med "ärlighet varar längst" som tema.
Man kan alltid, alltid trösta sig med att smärre personliga katastrofer av ovan nämnda slag bara förblir levande i det egna sinnet. Rovan utanför Park Lane var glömd av alla efter en timme. Själv kan man dock återuppleva den sociala skammen och sätta minnet på repeat, om och om igen. Det kostar på att vara en social apa som speglar sig i andra människor. Inlevelseförmåga är sannerligen ett tveggat svärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar