Läste att Lena Endre hade ett fadderbarn i Rwanda som försvann under de etniska utrrensningarna. Vill inte ens tänka på vad som händ med det barnet och alla andra försvunna människor i det kriget. Alldeles för mycket galenskap och machetes. Endre har ett nytt fadderbarn nu och tycker (citat från Hänt Extra) "att hjälpa en annan människa någonstans ute i världen är faktiskt en ganska stor sak och jag är ganska mallig över det". Såg att Endre är taleskvinna för Barnfonden. Vore ju mycket bra om jag kunde ta mig i kragen och följa hennes exempel. Ett åtagande som man aldrig får säga upp. Jag menar. Hur dyrt är det för en västerlänning att offra tvåhundra i månaden. Egentligen. Lathet var ordet.
5 kommentarer:
Hej, vännen! JAG har ett fadderbarn i Etiopien. Solomon. Han är 14 år nu och har varit mitt fadderbarn i 7 år. Jag sätter in 250:-/mån för att hjälpa honom, hans familj och byn. Ingen stor uppoffring. Det är ju kul att ha ett fadderbarn! Vi brevväxlar några gånger per år. Han berättar om hur vardagen är för honom, hur sådden har vuxit och hur det går i skolan för honom. Jag brukar skicka med någon liten present med mina brev. Pennor, T-shirt, ballonger mm. En gång skickade jag en fotboll som han önskade. Den var naturligtvis platt, men jag var ju tvungen att skicka med en pump också.. Till jul och födelsedag skickar jag 200:- extra utöver den vanlig månadspengen. Jag får alltid tackbrev där han skriver vad som köpts för pengarna. En gång köpte de en get som nu har bidragit med ett antal killingar. En ganska stor skillnad på vad svenska barn önskar sig i födelsepresent!! Precis som Lena Endre känner jag att det är betydelsefullt att hjälpa någon. Jag hoppas att jag någon gång får tillfälle att hälsa på honom. Det vore kul!! Stora kramar Paula
Du är ett föredöme. Att läsa in mig på fadderbarn satte verkligen perspektiv på tillvaron. Solomon är tack vare dig en viktig familjeförörjare med getter och allt. Innan jag själv fick barn var jag ganska duktig på att skjuta väldens lidande ifrån mig. Men Mathilda har gjort mig blödig. I synnerhet vads gäller barn med sämre förutsättningar. Hade jag inte varit så gammal hade jag gärna adopterat. Nu får det bli näst bästa lösningen, att bli fadder till ett fadderbarn. Läste om Mark Lewengood i en intervju angående adoptioner. Innan han åkte till Brasilien på semester var han emot homo-adoptioner. Men en adoption med allt vad det innebär för ett barn är fem resor bättre än att leva och dö som ett gatubarn. Och pennor och pengar ger ett barn med familj en framtid att se fram emot. Skall se om jag hittar något roligare att avsluta kvällen med. Olyckliga barn ger mig mardrömmar. Största möjliga KRAM från mig till dig. Och en blöt puss från Mathilda :-)
Ni är så storsinta att man får tårar i ögonen.
ÄSCH, du är bara avundsjuk på att du inte får vara vårt gemensamma fadderbarn *flaxar med armarna och erbjuder en kram*
Ett välgött fadderbarn som investerade biståndspengarna vist i en gris och en Breitlingklocka.
Skicka en kommentar