Nostalgiskt ljud för mig är slipandet av en lie. Tidiga sommarmorgnar kunde man höra Gunnar på baksidan av huset rytmiskt slipa liebladet med en skära. Sedan slog han hö. Detta hö var kaninmat. Smarta svenskar skaffade sig under krigets ransoneringstider kaniner som proteinreserv. Kaniner förökar sig snabbt, och kaninlår smakar kyckling om man stekar dem i långpanna i ugnen. Iallfall. Kaninburarna blev kvar efter kriget, och man kunde ställa ut kaninerna och vinna priser och avla på dem innan de gick till slakt. De vita bonn-kaninerna med röda ögon var alltid mat. Vädurskaninerna var det lite mer status i.
Barn fick aaaaaldrig leka runt kaninburarna. Kaniner är nervösa djur som inte tvekar att stampa ihjäl sina ungar om de blir rädda. När det stryker förbi en räv. Eller om småbarn skriker i närheten. Och blir honorna stressade när de är dräktiga så absorberas fostren av livmodern och försvinner. Naturmekanism för överlevnad antar jag. Mammans överlevnad that is. Det fanns en blodig stubbe på baksidan av kaninburarna och det var där kaninerna blev kött. Jag fick aldrig vara med av någon konstig anledning. Men ändå visste jag att man tog en kanin i bakbenen, snurrade den några varv i luften och därefter högg huvudet av den. Kaninerna var definitvt inga sällskapsdjur. Men det är inte grisarna, kycklingarna eller oxarna heller som ligger inplastade på ICA. För den som vill bli en lieman som Gunnar, och lära sig slå hö med lie, så finns det en kurs att gå i Ödenäs. Nära Göteborg, och ännu närmare Alingsås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar