En dotter är ett timglas och ett äventyr

Vilda Mathilda somnade i dubbelsängen (jo, ja, hon sover i spjälsängen ibland) för en dryg timme sedan och jag tar tillfället i akt att klippa bilder i Photoshop. Det gör mig märkligt vemodig till mods. Jag tillåter mig att vandra in i minnets labyrint och bläddrar bland foton som nästan glömt sin plats. Det är så lätt att missa tidens gång, att förlora ögat för underverken, när Mathilda växer och bankar och sjunger och i vild framfart tar sig an allt det nya i världen. Jag breder ut mina hönapönavingar och försöker förhindra de värsta (olycks)fallen. Det är min uppgift. Hon är min följeslagare tills hon bestämmer sig för att inte vara det. På bilden ovan är hon två timmar gammal enligt vårt sätt att räkna. Surrealistiskt och ändå självklart det här att hon är min dotter. Det känns som om hon har funnits med alltid. Framtiden skall bli ett äventyr. Oavsett vad den bär med sig.