tisdag 2 december 2008

Tjillevippen.

Mitt uppe i Mathildas spirande utveckling till människa har jag insett att ettåringars empatiska förmåga är sådär. Mardrömsscenario: du vaknar upp som Gulliver i Gullivers resor och inser att du har somnat i jättarnas land, och jättarna är förvuxna ettåringar som klumpigt reser sig och ramlar och slår klossar i huvudet på varandra och drar sönder intressanta saker i småbitar. Du är en sådan intressant sak. Jättarna har ingen aning om att du kan dö, att du kan få ont, de vet inte vad blod är eller att du kan bli rädd. När du skriker av skräck gurglar de högt av förtjusning och försöker med klumpig motorik att fånga dina sprattlande ben. Hoppsan, där bröt de skenbenet på dig. Knäck, aj, aj, det där var axeln va? Dags att vakna nu. Hallå. VAKNA.
Det lär dröja några år innan Mathilda kan ta hand om lilleputtar. Och varför hyckla. Det finns alldeles för många vuxna som inte heller fixar omvårdnanden av lilleputtar. Empati och inlevelseförmåga är inte samma sak. "Psykopater" har en alldeles strålande inlevelseförmåga, det är därför de är så skickliga på att manipulera. Med-känsla är en helt annan känslomässig förmåga. "Theory of mind" ligger inom samma vokabulär.
Det är mycket hon skall lära sig, lillmathildan. Vilken tur för henne att det är hon som är Gulliver och jag som är jätten. Jag har haft trettiosju år på mig att lära mig empati, och resten fixade mammahormonerna på ett situationsadekvat sätt. Så Tjillevippen på er. Nu skall jag gå och se om min pyssling fortfarande sover. Och sedan skall jag gå och natta mig själv.

Inga kommentarer: