Svenska grisar har knorr.

Äter du fläskfilé? Den stora frågan är väl egenltigen om du köpter dansk, svensk eller ekologisk fläskfilé. Tidningen "Filter" har gjort ett repotage om industrigrisarnas öden och äventyr. Det gav mig kväljningar. EU i all ära (fri rörelse av varor, kapital och arbetskraft) - bojkotta det danska köttet nästa gång det är extrapris på Willys.

Industrigrisar skiljer sig från vildgrisar på en lång rad sätt - utöver att de är rosa och mjuka istället för grå och borstiga har de skörare benstomme och ett extra revben för att ge mer kött. Socialt är de ändå vildsvin. Grisar lever i en strikt hierarki där de stora och starka dominerar de mindre och svagare. På så vis behöver de inte slåss varje gång de uppstår en konkurrenssituation. För att det skall fungera måste grisarna leva i små grupper, eftersom en gris kan känna igen max 20 individer. Sätter man ihop fler än så bryter hierarkin samman och de blir aggressiva. Om de dessutom står tätt ihop och saknar strö att sysselsätta sig med utvecklar de kannibalbeteende. De kan bita varandra så hårt i svansarna att det bildas sår som de sedan gnager på. Ett sätt att lösa problemet är att ha färre djur på större ytor och ge dem tillgång till halmströ. Det gör man i Sverige. Ett annan är att klippa av svansen. De gör man i Danmark.

I Danmark fixerar man också suggorna under hela perioden som de diar sina ungar, låter hela golvytan bestå av spalt ("galler", istället för golv med strö, vilket gör att hela spiltan blir en toalett - grisar är annars renliga djur som gillar att ha en toaletthörna långt från mat och sovplats), sätter många djur på små ytor och låter genetiskt modifierad soja utgöra två tredjedelar av fodret istället för som i Sverige under fem procent.

Den som vill ha smågott samvete köper svensk grisfilé för 179 kronor kilot. Då har grisarna iallafall kvar sin knorr och får leva någorlunda drägligt under sina sex månader i livet. Svensk ekologisk fläskfilé kostar 424 kronor kilot. Som löjrom ungefär. Men då får grisarna bo utomhus året om i små hus på ängar, böka runt i myllan så mycket de vill, äta ekologiskt odlat foder (inget kadavrat benmjöl här, alla grisar äter vegetariskt) och dia sina kultingar fritt och ledigt. När de är dags för slakt följer den lilla grisen ett upplyst spår av strålkastare över ängen (grisar kan inte motså en lampa i mörkret) in i ett hus där en strålkastare lyser upp en matkrubba. När grisen äter för en slakteriarbetare ned ett verktyg, utformat som ett uppochnedvänt u, över grisens nacke. Verktyget skickar ström genom grisen, sex gånger mer volt än nödvändigt, och hjärnan kortsluts omedelbart. Därefter sticks den i halsen med en slang och töms på blod. Då är den definitivt död. Grisen ser aldrig slakteriet, stressas inte genom transport och dör snabbare än vad man hinner säga bilolycka.

I storskaliga slakterier sövs grisarna i en gaskammare med koldioxid, hängs upp och tappas på blod. Därefter skållas de i skållbad. En och annan gris har genomgått skållningen levande. Bara en sådan sak borde få baconet att svälla i svalget. Och om det inte botar snålheten kanske hälsoaspekten gör det. Grisnäringen i Danmark gör slut på 120 TON antibiotika varje år (totalförbjudet i Sverige) - vilket gjort att den resistens och potentiellt dödliga bakterien MSRA spridit sig till 14 personer i slakteribranschen. Även om du inte är slakterierbetare kanske du inte vill äta kött som preparerats med antibiorika. Och om inte det hjälper - 13 procent av det danska köttet är salmonellasmittat. Lotteriet avgör vilken bit som faller på din tallrik. Du har en tioprocentig chans att insjukna i diarrér och kräkningar. Bjuder du fortfarande dina barn på fläskfilé ikväll? Undrar jag.

"Mathilda. Vad säger giiiisen? Amma, öff, öff."