Om jag hade pengar.

Jag menar MYCKET pengar. Skulle jag starta en stiftelse. Det finns två fördelar med en sådan inrättning. För det första betalar en stiftelse ingen skatt. Allt insatt kapital kan förränta sig eller investeras, under förutsättning att en del av vinsten går tillbaka in i samhället i form av stipendier eller annan nytta. För det andra skulle jag ha en vettig sysselsättning på gamla dagar. Måste kännas fantastiskt fint att få vara givmild och göra gott. Jag skulle nog kunna tänka mig shelterverksamhet. Eller barnhem i tredje världen.

Skillnaden mellan allmosor och fiskspön är hårfin. Risken är överhängande att man gör en Carola Häggkvist och ger bort sin jul-CD till uteliggare (för den som inte förstår övertydligheten: VAR skall en hemlös spela sin nya fina CD?). Och alla som startar stiftelser gör det inte i syfte att leka jultomten. Samhället ser ju ut som det gör. Världen ser ut som den gör. Det blir övermäktigt med allt elände. Inte konstigt att man bedövar sig med en ny mobiltelefon och ojjar sig över julskinkan. Jag som inte är med i en frikyrka betalar inte mitt tionde. Jag betalar knappt mitt sjuttifemte via skattsedeln. Välgörenheten blir mitt avlatsbrev när jag inte vill betala mer i skatt.

Biafrabarnet på bilden lider av kwasihorkor. Det får undernärda barn stora magar av. Nu har vi lärt oss det idag.