St Tropez och Nikki Beach.

Kvällens gästbloggare (trumvirvel, tadaaa) - Sebastian! Scenen är din, master:

St Tropez...

St Tropez är konsekvent. De enda personer som behandlas med aktning här tillhör en av tre grupper:

1. De ofantligt rika. Och då menar jag rika på riktigt, inte Stureplansrika. Om Du vet exakt VAR din Yacht befinner sig är du inte rik.

2. De kända. Och då menar jag kända på riktigt, inte kända i Sverige.

3. Vackra kvinnor. Oavsett social status och bakgrund. Aktningen för dessa kvinnor är dock kraftigt avhängig av om de lyckas gå jämte någon person från ovan grupper och hur lång den promenaden är. De har dock alltid en sportslig chans att få sova mellan sidenlakan i en beach side villa eller en 102-fots segelbåt. Cudos to them for that. Jag önskar jag vore en vacker blond flicka…

Alla vi andra får nöja oss med ett tydligt markerat utanförskap. Vilket är helt okej för mig. Har man inte tillträde till villorna på höjderna runt staden så finner man snart att St Tropez är rätt trist. Och ganska smutsigt. Och ensamt. Svenska innefolket som tar sig hit inser ofta inte att deras status är obefintlig. De rör sig i grupp och känner sig världsvana.

Den lokala elitbefolkningen ser dem dock mest som en skock apor som rymt från zoo. Men det bryr sig inte innesvensken om. Målet med besöket är inte att göra ett bestående intryck på folk från denna värld, utan att skapa en möjlighet att berätta om sin senaste partytripp till St Tropez för storögda tonårstjejer på krogen ackompanjerat av brutal name-dropping. St Tropez är inget att oja sig över om man inte har ett bankkonto med minst 9 siffriga belopp. Och då ojar man sig inte över St Tropez längre. Stället suger. Det finns klart roligare ställen på Franska rivieran.