Nu går utvecklingen i ett rasande tempo. Det är peka med fingrar och dä,dä och tugga på skorpor och utforska tillvaron. Nio månader och två veckor gammal reser hon sig själv och vandrar runt soffbord och fåtöljer. Lära-gå-vagnen används med stapplande steg. Hon påminner en smula om tanterna på gatan som stelbenta, och i lika ångsamt tempo, tar sig fram med sina rullatorer. Med små små steg rullar lära-gå-vagnen framåt och Mathilda är så stolt, så stolt mär hon gått två meter för egen maskin. Mamma är också stolt. Det lilla livet i två rum och kök är fint. Tids nog bankar den stora världen på dörren. Och det slog mig igår när Mathilda vällingmätt somnade på min arm att jag kanske kommer att ha ännu mer tur. Om tjugo år eller så kanske, kanske det kommer en Mathilda till. Ett barnbarn som luktar precis lika gott och som stapplar precis lika strävsamt efter lära-gå-vagnen. Det hade varit magiskt det med. Tids nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar