Tim Cotton.

I min quest för inspiration har jag stött på Tim Cotton. En blandare av photoshop och klassiskt måleri, som företrädesvis skapar nakna damer sittande bland glassar och polkagrisar. Han lurar in åskådaren i en insmickrande sentimental sagovärld och glad över inbjudan klafsar man rakt in i glasstårtan. Väl inne blir bilderna kladdiga och organiska på ett närmast obehagligt sätt. . Andra intressanta inspiratörer till tecknandet hittade jag på en tråd på grafiskt forum. Marsch in och surfa runt.

Barnkammaren börjar ta form.

Grunden till första tavlan på pluttan håller just nu på att torka. Blixt och mörkt rum gör den inte riktigt rättvisa. Bild fotograferad i dagsljus, när prickar och bladguld är på plats, utlovas efter påskhelgen. Jag har samlat på mig en hög med fula secondhand-tavlor i fina ramar. Man rollar bara över duken med akrylfärg och får duk och fin ram med patina för en spottstyver.

....om inspirationen tryter....

....så tipsar jag gärna om två bra bloggar här och nu. Isabelle och badankan tittar jag in hos iallafall varannan vecka :-). Det kliar i pysselfingrarna att titta in hos begåvade människor som inte bara är tandläkare utan även mammor. På badankan hittade jag den här veckan tips om hur man kan göra om sin egen handstil till en font på datorn. Helt gratis dessutom. Nu MÅSTE jag ju installera drivrutinen till scannern på min trötta amiga.

Johans födelsedagspresent.

Johan fyller fjorton på söndag och har gjort om sitt rum till ett Kiss-museum. För fem kronor i entré kan man få gå in och beundra helgedomen. Klart killen skall ha en egen Kiss-tavla i akryl. Vi var där igår och hade pre-födelsedagskalas. Snöstorm både på vägen dit och hem, men lillan hade jättekul med gudmor Carina.

Tjillevippen.

Mitt uppe i Mathildas spirande utveckling till människa har jag insett att ettåringars empatiska förmåga är sådär. Mardrömsscenario: du vaknar upp som Gulliver i Gullivers resor och inser att du har somnat i jättarnas land, och jättarna är förvuxna ettåringar som klumpigt reser sig och ramlar och slår klossar i huvudet på varandra och drar sönder intressanta saker i småbitar. Du är en sådan intressant sak. Jättarna har ingen aning om att du kan dö, att du kan få ont, de vet inte vad blod är eller att du kan bli rädd. När du skriker av skräck gurglar de högt av förtjusning och försöker med klumpig motorik att fånga dina sprattlande ben. Hoppsan, där bröt de skenbenet på dig. Knäck, aj, aj, det där var axeln va? Dags att vakna nu. Hallå. VAKNA.

Det lär dröja några år innan Mathilda kan ta hand om lilleputtar. Och varför hyckla. Det finns alldeles för många vuxna som inte heller fixar omvårdnanden av lilleputtar. Empati och inlevelseförmåga är inte samma sak. "Psykopater" har en alldeles strålande inlevelseförmåga, det är därför de är så skickliga på att manipulera. Med-känsla är en helt annan känslomässig förmåga. "Theory of mind" ligger inom samma vokabulär.

Det är mycket hon skall lära sig, lillmathildan. Vilken tur för henne att det är hon som är Gulliver och jag som är jätten. Jag har haft trettiosju år på mig att lära mig empati, och resten fixade mammahormonerna på ett situationsadekvat sätt. Så Tjillevippen på er. Nu skall jag gå och se om min pyssling fortfarande sover. Och sedan skall jag gå och natta mig själv.

"Ser mysigt ut det där".

Den kommentaren har jag fått nästan varje gång jag gått ut med Mathilda nerpackad i vagnen. Och visst ser det mysigt ut att bli omkringkörd i den lilla barnvagnskokongen av filtar och mjukdjur och vantar och overaller. Har själv vaga minikajsaminnen av en vagn med regnskydd och smattrande regn och rinnande droppar på genomskinlig plast. Det var nog ganska mysigt. Man har ju inte så mycket att jämföra med som ettåring. Och ettåringar tänker inte i termer av frihet kontra trygghet. Eller självständighet kontra beroende. Men om du, vuxna människa, någon gång skulle få en släng av längtan in till barnvagnsgloben så behöver du bara tänka på en enda sak: vuxna, friska människor åker inte barnvagn. De står på egna ben och bestämmer själva.

Pyjamasparty.

Lillan har ju fyllt år. Av Ninni fick hon två välbehövliga pyjamasar. Väldigt bra i kalla sovrum där sprattliga toddlers sparkar av sig täcket och snurrar moturs och på alla sätt undviker omstoppning. Så Mathilda låter hälsa att presenten används flitigt. Även om det nog är mamsen som uppskattat den mest. Den här bilden är till dig, Ninns :-)

Mathilda är en tunna guld.

Bara så ni vet.

Kallt. Och mörkt.

Kylan skiljer agnarna från vetet. Småbarnsmorsorna från Carrie Bradshawarna. Du vet att du är småbarnsmamma när du tar på dig raggsockor och gummistövlar och långkalsonger och dubbla tröjor och ful mössa istället för de högklackade stövlarna och den midjekorta skinnjackan med mudd. Babushkan Kajsa och hennes väl inpackade eskimåbäbis tänker funktion före form. Å andra sidan. Det är mörkaste polarnatten redan halv fyra nuförtiden, så det är inte så många som lägger märke till den fina mössan. I mörkret är ändå alla kattor grå har jag hört. (ja just det ja, reflexer måste jag köpa imorgon. Vore ju synd om man mejades ned av en plogbil eller så. )

Camilla Martelius bulldogg.

Jag har alltid gillat Camilla Martelius design, ända sedan jag såg den första gången på Designtorget för sisådär sju år sedan. Då blev det en grönrutig necessär i vaxduk som jag fortfarande har kvar. Nuförtiden kan man som privatperson beställa hennes produkter via hennes hemsida. Hon har utökat sortimentet rejält sedan necessär-tiden. Fortfarande gillar jag bulldoggen bäst. Den ser ut precis som Whilma.

Klistermärke "Reklam, nej tack".

Det finns så många riktigt duktiga illustratörer därute i den stora världen. Jojo Falk är en av dem. I sin och makens onlineshop säljer Jojo bland annat klistermärken. Som "ingen reklam, tack" för 19 skr, och 60-pack stickers till burkar och böcker för 39 pix. Är du småbarnsmamma får du inte missa att gå in på hennes blogg. Kreativitet smittar.

Gör en egen Simpson Avatar.

Jope. Såhär ser karaktären Kajsa ut i Springfield. Samarbetet mellan Burger King och Simpsons har resulterat i en extreme makeover-maskin, ett trevligt tidsfördriv och en ny profilbild till Fejsbooken.

Höst med Mathilda.

Mathilda har vaknat och majskrokarna är uppätna och Whilma är kopplad så nu är det barnvagn och höstsol som gäller. Man skall ju inte sitta inne när det är så vackert väder ute. För att citera en annan mamma.

Livet på två ben är nära.

Lillan har avancerat från krypstadiet. Numera går hon runt möblerna, och är himla stolt om någon ser att hon kan stå genom att bara hålla i sig med en hand. Ett litet steg för mänskligheten but at giant leap for Mathilda.

Ballonger och tvättmaskiner.

Mathildas värld är ungefär 65 kvm stor och består av två rum, ett kök och ett badrum. Näst efter toalettborsten (mathildaaaa, neeeeej, inte i munnen) så är tvättmaskinen hennes absoluta favoritpryl i badrummet. Hon kan sitta länge, i alla fall i fem minuter, och titta på tvätt i rörelse. En annan favoritleksak stavas ”ballong”. Jättekul att jaga över golvet, bita i eller studsa med. Det bästa av allt vore nog en tvättmaskin som tvättade ballonger. Vilken lycka.

Minigrisen Pumba.

En vän till mig äger en minigris. Minigrisen heter Pumba. Jag mötte Pumba för första gången för sisådär fem år sedan. Jag vet inte vad ni får för bild framför er när ni hör ordet "minigris", men jag tänkte mig iallafall en liten svart sak i samma storlek som en ordinär hundvalp, med sammetslen päls och små mjuka öron. De visade sig dock att vuxna minigrisar inte nödvändigtvis behåller sin ministorlek. Pumba var en fullvuxen minigris. Det innebär ungefär 80 kg på fyra ben. Grisar har inte heller mjuk päls. De har borst. Det vill säga hårda hårstrån över hela ryggen. Det sticks och är inte sammetslent alls.

Men. Det gemytliga sinnelaget behåller de oavsett om de är vuxna eller små. Grymtande och frustande kom Pumba och strök sig mot mina ben och ville bli kliad bakom öronen. Pumba nådde mig ungefär till midjan och hade en viss kraft i sina puffanden. När första hm, chocken, lagt sig var Pumba alldeles förtjusande. Man får se bakom ytan emellanåt. Tyvärr är han för stor för att ha inomhus. Annars hade jag gärna haft en ättling till Pumba boende hemma hos mig.

Pumba är numera pensionerad och nyinflyttad i en lekstuga på landet. Där äter han fallfrukt och plockäpplen dagarna i ända. Rena paradiset för en minigris.

Mobilen fungerar. Igen.

Lillan fick tag i mobilen i förrgår och satt och sög på den i säkert flera minuter innan jag anade oråd. Vanliga mobiler tål inte väta. Saliv räknas som väta. Mobilen har därför legat på tork. Och den har rengjorts med T-sprit efter konstens alla regler. Knapparna kärvade nämligen. Saliv över knappar är ungefär som att spilla coca-cola över datorns tangentbord. Tangenterna fastnar på intryckt läge. Ingen större skada skedd. Mobilen fungerar hjälpligt, bara jag inte behöver skriva ord med p, u och v. Den enda jag kan bli sur på är mig själv. Mathilda upptäcker bara världen. Jag skall önska mig en ny mobil i julklapp.

Jag är inte god.

Nope. Jag kan vara riktigt, riktigt småaktig och avundsjuk. Konsten är att sublimera avundsjukan till motivation, revanschlust och handlingskraft. Dagens provokation kommer från Heide Marie. Hon är konstnär och vinner priser i "Fine Art" , det vill säga konst som skapas i digitala miljöer. Hon väljer sina motiv med omsorg, och har en gott öga för färg och form. Men. Är det bara jag som ser Corel Draw i ridåer över alla bilderna? Är det bara jag som ser den digitalfotografiska förlagan? Eller alla "new adjusment layer"? Även ute i landet måste man väl känna till vad en normalbegåvad människa kan åstadkomma i photopshop? Men framförallt - FÅR man måla i Corel Draw på det viset? Är det fusk eller konst? Tankarna snurrar. Heide Marie är en Andy Warhol med allmogekänsla från Borås.


Jag måste skaffa mig en ritbräda.

Mathildas första bilderbok.

Pausar installationen så trycker du bara på krysset längst upp i högra hörnet.

Prinsessan är pappersbiten.

Prinsessan har blivit en väldigt aktiv liten individ. Hon är på utforskarstadiet. Allt skall pillas på, bitas i, kramas, avsmakas och skakas. Hon har organiserat om de nedersta hyllorna på bokhyllan. Inte riktigt i bokstavsordning och en och annan bok försvann i processen. Lösa sladdar skall tuggas (Mathilda neeeeeeeeeeeeeeeeeej), knappar i golvhöjd skall tryckas på (datorn säger *blipp*) och är man obetänksam nog att lämna henne utan uppsikt i sisådär tre minuter väntar alltid en överraskning när man återvänder. Oftast har hon stoppat något i munnen. Oftast är det papper. Papper är iallafall inte strömförande. Och papper innebär ingen omedelbar kvävningsrisk. Försöker få henne att intressera sig för Dannes gitarrer istället.