Jag har noterat något med tiden.

Likna tiden vid vatten som flödar förbi. Gör om sekunderna till vattendroppar som droppar ur en otät kran och minutrarna till kaffekoppar med vatten som hälls i en hink och dagarna till badkar fyllda till bredden med kroppstempererat badvatten och veckorna till vågor på ett hav. Om vi, du och jag, nu har enats om liknelsen om tid och vatten. Då står jag mitt under ett tidsflöde jämförbart med Niagara-fallet. Det bara dånar av tid som forsar förbi och över, som egentligen helt och hållet slår knock-out på hela lilla mig med hela sin fallande kraft. Där står jag. Man skall jobba heltid och ta hand om en man (jojo) och ett hushåll och en ettåring och träna fem dagar i veckan och hälsa på den lilla släkten man har kvar och träffa iallafall en kompis varje vecka och gå till lottakåren iallafall ibland och hålla tiden och hålla vikten och hålla kollen och samtidigt odla sin kreativitet och känna livsglädje och skapandelust och lära sig spanska på kvällskursen jag betalade häromdagen och tuta i munspelet och inte glömma bort att söka den där KBT-kursen.

Med andra ord är livet kort och snart så är man död. Som det finska ordspråket säger; livet är väldigt kort, iallfall i jämförelse med hur länge man är död. Samtidigt är tiden relativ - den finns bara i relation till något jämförbart, något jag kan relatera till. Därför är upplevelsen av att tiden går fortare ju äldre man blir alldeles matematiskt korrekt. Ett sjuårigt barn har levt 84 månader. Ett sommarlov på tre månader utgör en 28-del av det barnets liv. En vuxen veteran som jag själv har levt 456 månader. En långsemester på tre månder utgör bara en 152-del av mitt liv. Tror jag det att sommarloven var evighetslånga när man var liten. Och tror jag det att dagarna bara försvinner för mig i mitt vuxenliv. Jag gillar ju å andra sidan att plöja i den presterande fåran. Jag är således gansk medveten om att jag inte har särskilt mycket mindfullness i mitt liv. Men mindfullness passar mig ungefär lika illa som yoga och pilates. Lååångsamt och tålamodsprövande. Så kan inte jag koppla av. För det är ju det som är poängen - återhämtning och uppladdning.

En sak som jag borde pioritera upp på min "att-göra"-lista (jodå, jag har en sådan fastklistrad på tytterdörren) är att göra om layouten på den här bloggen. Den rosa loggan var från början en nödlösning som nu verkar ha blivit permanent. Det tar bara ett par timmar att ändra min rosa röst på webben. Jag borde således kunna offra en 306 432:a-del av mitt liv åt att designa om mitt bloggiga varumärke. Borde.

Lisebergskaninens öde.

Man skulle ju kunna tro att jag har jobbat på Hulta sedan jag var Mathilda-stor. Men på min CV finns ett tiotal arbetsplatser till. För jättejättelängesedan, när jag var ungefär tjugofem, jobbade jag exempelvis på Liseberg. Eftersom jag var så gammal - på Liseberg jobbar man egentligen bara när man är arton - fick jag det prestigefyllda arbetet att tappa öl på Carnegie Hååååål. Sommarjobbet genererade urusel lön och elva kronor i OB, men man fick vara lisebergare och gratis åkpass ingick som löneförmån. Varje dag om man ville. Vilket man inte ville efter femtiolefte uppskjutet. Och familjefäder är snåla och lämnar aldrig dricks. Och om det regnade fick man gå hem. Utan lön.

Det fanns de som hade det lite, lite sämre än löneslavarna på Lisebergs restauranger. Det var Lisebergskaninerna. Lisebergskaninerna tjänar i relation till generella Lisebergslöner ganska bra. Det finns förstås en anledning till det. Under velourdräkterna återfinns utbildade (unga) skådisar och dansare. Väl påklädda kanindräkten så får skurtarna inte prata och inte skratta och bara bara röra sig på kaninsätt. Det är hemskt varmt att dansa omkring i en vadderad kanindräkt i stekande sommarsol. Det kan vara påfrestande att inte få använda stämbanden. Oavsett hur snälla eller elaka barnen är i kaninhuset. Inte blev arbetsvillkoren bättre av att göteborgs tonåringar periodvis gjorde det till sin kvällshobby att åka till Liseberg och "knacka kanin". Kaninerna fick inte ropa på hjälp, de fick inte slåss (alltså försvara sig) och de fick absolut inte springa från platsen utan var tvugna att skutta därifrån.

One mean motherfucker, den där kaninkoreografen. Men kaninstackarna var ganska söta när de i vild panik skuttade över rhodedondronbuskar och bänkar. Det blev lite roligare att trava glas då. Och för det mesta brukade clownerna komma till undsättning. Klirr, klirr.

Karamellpojkarna är köpta.

Av Cloetta Fazer. Men sagan började faktiskt i Alingsås. Och när jaaag var liten knackade vi alltid på bakdörren och tiggde till oss nyvarma hemkolor direkt från maskinen. Idag tycker jag bäst om kolorna med lakritssmak.

Spela inte spelet, äg det.

När jag flyttade till Göteborg någon gång på stenåldern så gjorde jag mina beskärda del av dagsverken på diverse skitjobb. Det var städning och koka kaffe på kontor och servering på taxisyltor. Just taxisyltorna var en historia för sig. Det stod alltid en armé av blingblinkade pokermaskiner i ett rum längst in. En gång i månaden kom det en slipad man och vittjade fällorna. Maskinerna var naturligtvis inställda på odds som var ofödelaktiga för spelarna. Idag är den slipade mannen garanterat utkonkurrerad alternativt pensionerad. Jag tror på det senare. Om jag inte missminner mig hade han sommarstuga i St Tropez.

"Uppdrag Granskning" anser att Rade Kotur drog in en halv miljard i vinst på maskinspel under tre år. Sjöblom, generaldirektör för svenska spel, uppskattar det illegala spelandet i Sverige till tolv MILJARDER. Varför råna banker eller köpa trisslotter eller smuggla knark. Bli spelkung. Spel och dobbel sköter ju sig självt, och risken att åka fast för något annat än skattebrott verkar minimal. Om man betalar sin tribut vill säga.

Athena.

Athena är min husgudinna. Klädd i krigarrustning sprang hon ur Zeus skalle, färdig för strid och lärdom. För länge sedan fick jag en halvmeterhög bronsstatyett föreställande Athena, och sedan dess har hon följt med till varje hem jag bott i. Man får väl tro hur mycket man vill på new age och tillbedjan av gudinnor, men Athena som illustration av mitt liv säger det mesta om vad jag valt att förlägga min energi och mina strider. Jag lever in absurdum i det intellektuella livet. De gamla grekerna motsatte sig inte flergudadyrkan. Jag borde nyansera mitt liv med ännu en inspirationskälla. Lilith kanske vore något.

När kaninerna tystnar. Utbilda dig till lieman.

Nostalgiskt ljud för mig är slipandet av en lie. Tidiga sommarmorgnar kunde man höra Gunnar på baksidan av huset rytmiskt slipa liebladet med en skära. Sedan slog han hö. Detta hö var kaninmat. Smarta svenskar skaffade sig under krigets ransoneringstider kaniner som proteinreserv. Kaniner förökar sig snabbt, och kaninlår smakar kyckling om man stekar dem i långpanna i ugnen. Iallfall. Kaninburarna blev kvar efter kriget, och man kunde ställa ut kaninerna och vinna priser och avla på dem innan de gick till slakt. De vita bonn-kaninerna med röda ögon var alltid mat. Vädurskaninerna var det lite mer status i.

Barn fick aaaaaldrig leka runt kaninburarna. Kaniner är nervösa djur som inte tvekar att stampa ihjäl sina ungar om de blir rädda. När det stryker förbi en räv. Eller om småbarn skriker i närheten. Och blir honorna stressade när de är dräktiga så absorberas fostren av livmodern och försvinner. Naturmekanism för överlevnad antar jag. Mammans överlevnad that is. Det fanns en blodig stubbe på baksidan av kaninburarna och det var där kaninerna blev kött. Jag fick aldrig vara med av någon konstig anledning. Men ändå visste jag att man tog en kanin i bakbenen, snurrade den några varv i luften och därefter högg huvudet av den. Kaninerna var definitvt inga sällskapsdjur. Men det är inte grisarna, kycklingarna eller oxarna heller som ligger inplastade på ICA. För den som vill bli en lieman som Gunnar, och lära sig slå hö med lie, så finns det en kurs att gå i Ödenäs. Nära Göteborg, och ännu närmare Alingsås.

John Stake, Spader Dam och Heta linjen.

Fortfarande kvar i nostalgiträsket. Män som gör lumpen skaffar sig en massa märklig bonusallmänbildning som kvinnor inte har den blekaste om. Onkel Konkel, Charles Bukowski, Jenna Jameson och vikten av att ta med sig en termos för gröt när man är i fält. Typ. Småstadsbor kunde förr i tiden tillskansa sig liknande kunskaper i alldeles för tidig ålder. Förr, när kajsor var i tioårsåldern, fanns det gott om övergivna ruckel runt om i Alingsås. De är rivna för länge sedan och ersatta av radhus och villor. I dessa ruckel fanns det mängder av spännnade saker som tioåringar kunde fundera över. Exempelvis låg det ofta högar med vindpinad porr och Stake-pocket i de där rucklen. Spader Dam var vad jag minns en tämligen avancerad hardcore-porris. Och John Stake från argenturen P.I.C.K backade inte för något (det ryktas att det är pulp fiction-författaren Genberg som ligger bakom Stake, stämmer alldeles säkert).

Vi trodde att det var "uteliggare" som hade sina bibliotek i de där husen. Idag skulle jag nog gissa på att det var radhuspappornas porrisgömma. Dettta var långt innan porrsurfandet (och för den delen VHS-banden) blivit verklighet. Det fanns öppna kontaktvägar B.C (before computer), tro det eller ej. På den gamla tiden, inann fula gubbar kunde ta kontakt med fina flickor via lunarstorm och snyggast.se, så fanns heta linjen. Flåsande U-båtar från Malmö kunde dyka upp även på Alingsåslinjen. Och för de mer åldersadekvata fungerade Heta Linjen som dåtidens Spray Date. Det var tider det. (öööööö, googlade precis på Heta Linjen och upptäckte att konceptet finns kvar. Antar att målgruppen är densamma som för den som sätter in kontaktannonser i GP; något äldre personer utan datorvana.)