Lisebergskaninens öde.

Man skulle ju kunna tro att jag har jobbat på Hulta sedan jag var Mathilda-stor. Men på min CV finns ett tiotal arbetsplatser till. För jättejättelängesedan, när jag var ungefär tjugofem, jobbade jag exempelvis på Liseberg. Eftersom jag var så gammal - på Liseberg jobbar man egentligen bara när man är arton - fick jag det prestigefyllda arbetet att tappa öl på Carnegie Hååååål. Sommarjobbet genererade urusel lön och elva kronor i OB, men man fick vara lisebergare och gratis åkpass ingick som löneförmån. Varje dag om man ville. Vilket man inte ville efter femtiolefte uppskjutet. Och familjefäder är snåla och lämnar aldrig dricks. Och om det regnade fick man gå hem. Utan lön.

Det fanns de som hade det lite, lite sämre än löneslavarna på Lisebergs restauranger. Det var Lisebergskaninerna. Lisebergskaninerna tjänar i relation till generella Lisebergslöner ganska bra. Det finns förstås en anledning till det. Under velourdräkterna återfinns utbildade (unga) skådisar och dansare. Väl påklädda kanindräkten så får skurtarna inte prata och inte skratta och bara bara röra sig på kaninsätt. Det är hemskt varmt att dansa omkring i en vadderad kanindräkt i stekande sommarsol. Det kan vara påfrestande att inte få använda stämbanden. Oavsett hur snälla eller elaka barnen är i kaninhuset. Inte blev arbetsvillkoren bättre av att göteborgs tonåringar periodvis gjorde det till sin kvällshobby att åka till Liseberg och "knacka kanin". Kaninerna fick inte ropa på hjälp, de fick inte slåss (alltså försvara sig) och de fick absolut inte springa från platsen utan var tvugna att skutta därifrån.

One mean motherfucker, den där kaninkoreografen. Men kaninstackarna var ganska söta när de i vild panik skuttade över rhodedondronbuskar och bänkar. Det blev lite roligare att trava glas då. Och för det mesta brukade clownerna komma till undsättning. Klirr, klirr.