Huvudfotingar.

Jag försökte mig på en kvällskurs i litterär gestaltning i vintras, men insåg snabbt att mina högskolestudier förstört mitt skönlitterära gehör. Jag skriver som en 1800-talsaristokrat. Inget öga rött här inte. Att skriva är ett sätt att komma underfund med vad man tänker. Precis som samtalandet är ett sätt att undersöka sina åsikter. Bloggandet är lite av varje men framförallt ett sätt att få tillbaka flytet i skrivandet. Att ge blanka den i formalian. Hitta sin egen röst utan att härma efter någon annan.

Det är lite samma sak med barnteckningar. En vuxen kan aldrig få till det lika bra. Den naiva och kantiga på treåringens teckning kan bara en treåring åstadkomma. En huvudfoting är en huvudfoting endast när ett barn gör den. Lizette Greco har en kul idé som vem som helst, jag!, kan plagiera och...härma. Hon har skissat av sina barns teckningar och broderat tavlor och sytt mönster av dem. Roligare att ha på köksväggen än ordspråksbonaderna.