Back on the weagon in no time.

Det är dags för en oxytocin-junkie att bekänna färg (och den färgen är förlsagsvis sotsvart eller rökgrå). Ni förstår. Kroppen är en finurlig liten mekanism. När den härbärgerar en fripassagerare belönas hon med massor av bonus-hormoner. Typ oxytocin. Jag har slagit mig för bröstet och skroderat att det alls inte var svårt att sluta röka, och låta bli giftpinnarna, under graviditet och amning. Tror jag det när belöningssystemet triggas med moderkaka och mjölkkörtlar. Nu när amningen i stort sett är över så är nikotinsuget där igen som ett indrivningsbrev på posten. Eller det man tror är nikotinsuget. Oxytocin och nikotin är nämligen två lömska samarbetspartners. Precis som koffein och nikotin passar i varandras receptorer, så kommer det pigga nikotinet med det harmoniska oxytocinet i sidovagnen. Hittar jag inte en ersättningsvara som kan tillgodose oxytocinbehovet har jag ett paket marlboro i fickan inom en vecka. Bryta mönster var det ja.