Vardagen kallar.

Det rör på sig inne i sovrummet. Om en halvtimme ungefär är det dags för frukost. Jag känner min dotters rörelser bättre än mina egna. Tiden går sin gilla gång i uppväxandevärlden, och jag går med den. Jag är priviligerad. Skall verkligen försöka komma ihåg just det om jag blir ledsen någon gång.