Minigrisen Pumba.

En vän till mig äger en minigris. Minigrisen heter Pumba. Jag mötte Pumba för första gången för sisådär fem år sedan. Jag vet inte vad ni får för bild framför er när ni hör ordet "minigris", men jag tänkte mig iallafall en liten svart sak i samma storlek som en ordinär hundvalp, med sammetslen päls och små mjuka öron. De visade sig dock att vuxna minigrisar inte nödvändigtvis behåller sin ministorlek. Pumba var en fullvuxen minigris. Det innebär ungefär 80 kg på fyra ben. Grisar har inte heller mjuk päls. De har borst. Det vill säga hårda hårstrån över hela ryggen. Det sticks och är inte sammetslent alls.

Men. Det gemytliga sinnelaget behåller de oavsett om de är vuxna eller små. Grymtande och frustande kom Pumba och strök sig mot mina ben och ville bli kliad bakom öronen. Pumba nådde mig ungefär till midjan och hade en viss kraft i sina puffanden. När första hm, chocken, lagt sig var Pumba alldeles förtjusande. Man får se bakom ytan emellanåt. Tyvärr är han för stor för att ha inomhus. Annars hade jag gärna haft en ättling till Pumba boende hemma hos mig.

Pumba är numera pensionerad och nyinflyttad i en lekstuga på landet. Där äter han fallfrukt och plockäpplen dagarna i ända. Rena paradiset för en minigris.