Rädd för döden. Lacan vet varför.

Det är märkligt vad barn kan göra för verklighetesuppfattningen och de gamla och nya nojjorna man odlar. Jag har aldrig reflekterat över döden innan Mathilda. Det har varit något som kommer med den mänskliga existensen lika naturligt som att man föds. Abstrakt men absolut inte skrämmande. Konstaterat faktum. Men. En dödsrädsla har börjat smyga sig på. Dödligheten har blivit verklig. Just för att ansvaret för Mathilda även innebär en gränslös kärlek och vilja att följa henne längre än till pensionstiden. Jag vill vara med längre än längst. Oviljan står för en förnekelse av livets brutala korthet; eller en acceptans av Faderns namn som Lacan skulle uttryckt det. Lacan har massor av teorier kring dödsångest. Men i Kajsa-livet handlar det numera mest om att inse att just livets korthet gör existensen viktig och värdefull. Det gäller att suga själva märgen ur tillvaron. Och inte slösa bort det på oväsentligheter. Som bitterhet, tråkiga jobb och ängslan. The future's so bright, I gotta wear shades.