En del vill inte ha barn. Men befruktas ändå bara de andas i närheten av en man. Som om spermier vore ett airborn virus. Andra vill ha barn och föder lätt som en plätt utan några som helst bekymmer. Sedan finns det människor som verkligen kämpar. Med missfall och IVF och missfall igen. På Psykologen sade en lärare en gång att sterila människor, m.a.o människor som har svårt att få barn, borde acceptera barnlösheten och ta itu med den sorgen, istället för att lägga alla tillgängliga resurser på att bli gravida med ett biologiskt barn. Lätt att säga för en kvinna med tre vuxna barn. Krasst kan man istället tycka att världen är full av barn som behöver adopteras. Men. Jag vill bara upplysa om att en sådan som jag, som varken heter Ciccione eller Stone eller Jolie i efternamn, aldrig hade fått adoptera. För gammal. För ogift. Och ingen morfar och mormor att visa upp. Vilken tur att jag varken behövde betala eller stå på väntelista för att få en älskad liten trollunge. Att allt fungerade utan administration. Min Mathilda är så älskad så. Det är märklilgt det där. Man går igenom halva livet och gör allt för att INTE bli med barn, och sedan dånar den biologiska klockan och plötsligt undrar jag om jag verkligen KAN bli med barn. Jag hade liksom aldring prövat. Och det var hög tid att sätta igång hönseriet. Nu hade jag tur. Det gick på första försöket. Marcus Birro och hans fru har försökt bli gravida länge länge. Två missfall blev det förra året. Och en bok om sorgerna. Nu är Jonna gravid och har intagit horisontalläge för att babyn inte skall stötas ut. En annan typ av blogg än den som Blondinbella skriver. Apselut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar