Storseans i Lindome

Svärmor bjöd mig på storseans med Jill Petersson igår. Nu har jag sovit på saken och kommit fram till följande:

• Storseanser är låååångtråkiga. Jag står inte i centrum alls. På två timmar hinner ett medium "läsa" kanske femton personer och vi var 159 ljusa huvuden på biografen i Lindome. Och alla hälsningar var av typen "jag KÄNNER mig tung i bröstet, jag KÄNNER att jag har krulligt hår, jag SER bokstaven T - säger det dig någonting? Vet du vem det är? Han vill att du tar det lugnt i livet. Säger det dig någonting? Jag ser förändring. Förändring är inte farligt. Jag SER en berg-och dalbana. Det har varit jobbigt i familjen. Men det ligger bakom dig". Bah.

• Är inte män andliga? 99% av publiken var kvinnor i åldern 30 till 60 år. Det tyder på någonting.

• Alla döda anhöriga som kom fram i Jill hade en "himla go humor" eller var "en go gubbe" eller en "proper herre". Inga elaka, småsinta, dramatiskt döda självmördare alls.

• Jag tycker storseanser är grymma. Så många damer som kom dit med en längtan efter att höra ett tröstande ord från någon saknad och älskad. Eller ett hopp om framtiden. Antingen drog de ingen vinstlott, de blev inte "lästa", eller också fick de höra att de "tyckte om sina nära" eller borde "utveckla sin andliga sida". Bah, bah.

• Det är tur att det är så välvilligt inställda människor som kommer till storseanser. Människor som VILL tro. Emellanåt var det nämligen kalkonvarning på läsningarna. Ett medium står på scen och muttrar för sig själv och skrattar högt och pratar rebusar. Sammanhanget är allt. Intressant att föra över framträdandet till aulan på Chalmers. Hade kunnat bli pinsamt.

Men Jill verkar vara en trevlig människa som kan ta folk på ett bra sätt. Och hon vill väl. Och hon skall vara duktig på privata sittningar.Och de 24 000 som kvällen inbringade i reda pengar går tydligen till bistånd på Filippinerna.

My quest continues.

(Och apropå ingenting, ni ser att jag håller på att anpassa mig - skall man skriva om andlighet måste man använda sig av det amerikanskt sentimentala bildspråket - glittrande änglar och sånt. Vassegoda. Varje gång jag skriver om andlighet glittrar det en ängel nedanför rubriken).