Fiskmåsar.

Fiskmåsar är fina flygfän så länge de flyger över en havsyta. I mitt kvarter är de en pest. En liten måsflock har gjort min gata till sin sommarstuga. Gräsmattan är deras kök. När det börjar ljusna letar de mask och då kan man höra deras hemtrevliga skränande utanför sovrumsfönstret. Gärna runt 04:00. Bilparkeringen är deras utedass. Det innebär att den nytvättade, svarta bilen över en natt kan förvandlas till en träck-kärra. Ser du en svart kombi på stan marmorerad med vita splash-fläckar kan du vara säker på att den är min. Ingen idé att låtsas att det är guano från amazonas. Fiskmåsträck är fiskmåsträck.

Hela gatan är deras barnkammare. Det kan vara roande att sitta på balkongen och se hur människor flyr under måsarnas flygattacker. Så länge man inte går där själv. Vilket jag måste göra minst fyra gånger om dagen med Whilma. Hon har tyvärr inga vingar, annars hade jag bussat kamphund på pippifåglarna. Fiskmåsar är som flygande grizzlybjörnar. Finns det en luddig unge i närheten blir de vansinnigt aggressiva. Och de nöjer sig inte alltid med att glidflyga och skrämmas. Retirerar inte den jordbundna tvåbeningen fäller de gärna flygbomber (träck) eller landar och hackar med näbben. De har iallafall inte klor. Vilket kråkorna i Alingsås hade. En fågel trasslar gärna in sig i ett långt hår då. Hitchcock måste ha växt upp i en kuststad. Tja. Man får ju tänka på att dunungarna snart blir stora, att CleanPark också skall överleva och att måsarna inte är fullväxta flygdinosaurier.

Desutom. Varje land har sin fågelplåga. I Spanien ställer förvildade kanariefåglar till rena träckinfernot. Ställer man sin bil i närheten av en park, gärna över natten, så är den helt täckt med vit cement till morgonen. För att inte tala om ljudvolymen från ett par hundra tusen fåglar. Madridborna ser inte de fina i de exotiska fåglarna. Alls. För dem är pippisarna flygande Golgatha-demoner. Ni som sett filmen "Dogma" vet vad jag menar.